jag har suttit på familjeliv och läst min systers blogg där.
jag grät floder och tycker att hon är helt underbar och så stark.
hur kan livet vara så otroligt orättvist?
jag tänker ofta på Lola, varje dag.. och jag har tatuerat "angel" i skrivstil på benet,
just för att vi har en alldeles egen ängel i familjen.
hur klarar man av det här igentligen? Lola låg i Lindas mage i 9 månader,
sen dog hon.. Varför? Hur kan livet här vara så jävla grymt..
Men jag vet att hon är varken rädd eller ensam där uppe,
mimmi & hille, jossas farfar, gunnar är där och tar hand om henne, det vet jag.

hur kan allt vända så fort? spälsängen, barnvagnen, alla kläder, gosidjur..
jag känner sådan otrolig smärta i mitt hjärta, men jag är så stolt över att få vara moster till
två underbara barn.. men jag vill att hon ska vara här..
jag hade så mycket glädje, tankar, förväntan.. allt försvann på en gång.
det var den 5/3, dagen jag fick körkort, då mamma berätta att bebisen är död.
jag ville inte titta på mamma, jag klarade inte av att titta på linda på flera dagar,
jag såg bara ett stort hål i min syster hjärta.. jag som skulle bli moster..
den eviga längtan vi alltid kommer känna för henne..

jag glömmer aldrig när jag var tvungen att ringa mina vänner och berätta
vad som hade hänt.. det var väldigt många olika reaktioner..
nenne förstod inte på jättelänge och jag fick förklara flera gånger,
emma satt tyst och det var bara skönt att få vara tyst själv ett tag,
lina var väldigt bra att prata med, hon förklarade väldigt mycket och var ett
bra stöd.. men det bästa stödet jag fick var från linda.
vi började promenera, och där pratade vi om allt..
på kvällen när jag var hemma grät jag mer än jag någonsin gjort,
jag låg på golvet i sovrummet och hade huvudet i nennes knä..
jag trodde inte jag skulle klara av det.. vi grät.

linda som hade den största bebismage, som var underbart att krama..
efter förlossningen var det inte mycket kvar att krama.. det kändes så tomt.
jag skulle ge allt för att Lola skulle vara här, ha henne i min famn..
busa och leka med henne, 8 månader blev hon idag, hon börjar bli en stor flicka.
sebbe pratar mycket om henne, och på teckningarna han ritar står alltid Lola med.
undra vad han tänker? en gång när jag var barnvakt åt sebbe började han prata om döden.
och jag frågade om han visste någon som var död.
- "Ja, det är klart..farmorskatt och Lola"
När vi flög till spanien blev han nog lite förvirrad över att han inte såg Lola där uppe,
i var ju i himlen.

jag orkar inte skriva mer nu, jag skulle igentligen kunna ligga här och skriva en hel natt..
jag vill att hela världen ska veta hur mycket jag älskar min syster.
det finns ingen som henne, hur mycket jag avundas henne.
när jag var liten gick jag in till hennes rum när inte hon var hemma,
och satte mig på hennes säng och tittade runt och tänkte hur häftig hon var.
att jag ville bli som hon.
hittade en gammal bok från skolan när jag gick i 3-4an, där det stod att jag var så
glad över att få ha henne som min syster.

det känns inte som jag uppvaktar henne så mycket som jag borde och vill.
jag älskar dig, men jag känner mig så hjälplös..

det här är bland den första gången jag skriver om det här - på riktigt.
och hoppas att ni som läser förstår hur mycket våran Lola betyder för oss.
jag ligger ensam i soffan och lyssnar på christian kjellvander - two souls..
låten linda och fredda hade på hennes begravning.
nu känner jag mig starkare, jag vet att jag kommer träffa henne en dag.
en dag när tiden är där för mig.